The Saints of Buenos Aires

Mötley Crue spelar för första gången i Buenos Aires 10:e November 2008. Detta var för mig väldigt överraskande då jag trodde ett så pass stort band spelat på de flesta platser, speciellt i Sydamerika där ju den mesta hårdrocken går hem och Mötley Crue i synnerhet. Själv har jag inte sett dem live ännu och jag var väl lite småsugen när de var i Stockholm 2007, men efter att ha sett några konsertdvder och hört hur Vince sjunger svalnade intresset. Kändes bättre att förtränga hur han egentligen sjunger och bara lyssna på polerade studioplattor och ommixade livealbumet Live: entertainment or death. Så dök då den här dvd:n upp, The Saints of Buenos Aires live 2008. Det vill säga på den senaste turnén och albumet The Saints of LA och jag kände att jag var ju tvungen att undersöka hur bandet nu låter. Det kommer ju till Borlänge nästa vecka och det är ju bra att känna till deras form på denna turné även om jag nu tyvärr inte ska till Borlänge och se dem.

Till att börja med är detta ingen officiell utgåva utan som brukligt är när band spelar i Sydamerika så görs en professionell inspelning som sedan läcker ut till allmänheten och gött är ju det för oss övriga. Således är detta ett stereoljudspår utan bonustjafs utan konserten rakt upp och ned och det är en riktig rökare.

Konserten inleds med AC/DC´s Hells bells som förmusik och sedan drar L.A.M.F igång som intro likt senaste plattan. Sedan är det plattan i botten med följande stänkare: Kickstart my heart, Wild side och Shout at the devil. Regnet öser ner och efter första låten har Nikkis höga frilla lagt sig ned som på en genomblöt katt. Bandet och publiken är i toppform och jag måste medge att det jag fruktade värst, att Vince röst skulle låta som det som katten släpat visar sig inte stämma. Visserligen är det väl inte så som han lät på det glada 80-talet, men långt bättre än det varit under 200-talet. Nästa bit är titelspåret från senaste skivan, Saints of LA, funkar kanon live och är en bit i sann Mötley anda. Sedan kommer nog det som är mest intressant på hela konsertdvdn: Mick Mars gitarrsolo, det känns för det första helt otroligt att karln ens står på en scen, han ser nog mer död än levande ut. Han är iklädd i lång svart skinnrock och hög hatt så det är bara de stela händerna som sticker ut, och de ser sjukt stela och bleka ut, men på något obegripligt sätt flyger de fram över strängarna. Imponerande! Ännu en klassiker i och med Live wire, nästa låt att avfyras är Sick love song som endast återfinns på samlingsplattan Red white and crue, och är väl så där halvskaplig. Louder than hell från Theatre of pain fortsätter denna kväll. Nästa låt från nya plattan blir Motherfucker of the year, typiskt Mötley text som oxå funkar kanon live. Två spår från 20-års jubilerande Dr. Feelgood sänker tempot lite i och med Don´t go away mad (just go away) och Same ól situation. Kanonlåtar bägge två. Tempot skruvas upp med rökaren Primal scream som återfinns på samlingsplattan Decade of decadence. Vi åker tillbaka i tiden och får fantastiska bitar som Red hot och Looks that kill. Bandet tackar flertalet gånger publiken för att den är så fantastisk och att Argentina är så vackert. Girls, girls girls och Dr. Feelgood avslutar ordinare setet och extranumret visar sig vara Home sweet home.

Nämnvärt är att Mötley senare år har kryddat sina framträdande med strippor, dvärgar, titycams och roterande trumset är väl några uppvisningar. Denna konsert består av en enkel scen tre videoskärmar som visar lite ointressant innehåll ibland, thats it. Och jösses så bra det är! Mötley klarar sig faktiskt utan allt spektakel och levererar kanonbra rock n´ roll rakt upp och ned!!!