Lemmy Kilmisters liv so far. White line fever!

Efter att jag hade läst några musikbiografier, Marilyn Manson - The long road out of hell, Mötley Crues - The dirt och Nikki Sixx - The heroin diaries tyckte jag det var dags att ta mig an Lemmy Kilmisters memoarer: White line fever. Jag hade läst om den att den skulle vara minst lika galen som The Dirt. Nu tycker jag väl inte själv att så är fallet. Jag tror The dirt är lite mer överdriven än vad Lemmys verk är. Han berättar verkligen hjärtligt hur mycket galenheter han hittat på under turnér och hur mycket han stoppat i sig av det ena och andra, men det uppfattas aldrig överdrivet (låt gå för att det är overkliga mängder sprit och syra mannen hällt i sig, men jag tror på det han skrivit). Vi får följa Lemmy från hans födelse, julafton 1945, och på hans resa genom olika band för att sedan bilda Motörhead. Det finns många fruktansvärt roliga berättelser som Lemmy bjuder på. Hur blandat annat en husvagn satts i brand och sjösätts i Finland, och när läkaren berättar för Lemmy att han kan inte ge blod då hans är så toxiskt att vanliga människor skulle dö av det och du skulle dö av rent blod! -En sak som jag kommer att komma ihåg från boken är faktiskt att Lemmy ger heder åt Dave Mustaine för sitt agerande då han bad om ursäkt på grund av att Megadeths manager betett sig som ett rövhål. Det kan verkligen inte vara ofta som denna rödhårige bittra man får credits av andra musiker. Jag kan varmt rekommendera denna biografi till de som är det minsta intresserade av musikbiografier. Gör dock inte misstaget jag gjorde; läste den svenska versionen. Det ska man aldrig göra i biografisammanhang. Det är dock lätt hänt när pockethyllorna nu är översvämmade med Lemmys nuna. Nästa biografi som skall påbörjas blir Axl Rose från Guns n´ roses (skriven av Mick Wall).