Accepts åttonde studioplatta släpptes 1989 och är den första utan bandets karismatiske sångare Udo Dirkschneider. Mikrofonen är överlämnad till David Reece som sköter jobbet som sångare bra, men visst det låter ju så klart inte som man är van att höra Accept. Reece är mer sleazeinfluerad. Det ska väl även påpekas att albumet släpptes ju 89 då sleaze och glammetal var som störst. Och visst har Accept hängt på detta, jag menar kolla bandfotona, det är ju lite mer hårspray tillagt än tidigare album. Och så albumtiteln i rosa! Det finns en del bra låtar som X-T-C, Generation Clash (som man gjorde en tvåa på Death row-albumet) Turn the Wheel (med Udo på körsång). Annars är det en hel del lugna låtar typ Def Leppard; Love sensation, Mistreated, Stand 4 what U R. Hade ett glamband gett ut skivan hade jag säkert tyckt den varit bättre, men man förväntar sig lite tyngre saker av Accept. På innersleeven är Jim Stacey medpresenterad med bild och angiven som gitarrist, det står även all guitars by Wolf Hoffmann?
Det finns även två olika omslag, det som jag har (bild överst), men även ett där det foto som är baksida på min används som framsida.
Inlägg
Vad grymt att du tar upp denna otroligt underskattade pärla ur Accepts katalog. David Reece är en fantastisk sångare och vilka låtar på albumet "Hellhammer" satan vilken låt!!
SvaraRadera