Queens första

Queens första självbetitlade album släpptes i juli 1973. Tillhör du den skara som tycker Queen är mesig rockpop tycker jag du skall lyssna igenom detta album. Här finns riktiga rökare som Keep your self alive och Liar. Samtidigt är det så mycket variation i låtarna så det är en fantasktisk resa att lyssna igenom detta album. Andra låten, Doin´all right, skrevs av Brian May och Tim Staffell när de var med i bandet Smile, dvs innan Queen. My fairy king är skriven av Freddie Mercury är första presentationen av hans fantasyworld, Rhye. Modern times rock n´roll är en annan av de bättre låtarna som faktiskt har trummisen Roger Taylor på sång. Plattan avslutas med en bra instrumental låt, Seven seas of Rhye.

Har du ännu inte fastnat för Queen? Börja genast med denna platta, en av deras bästa tillsammans med Sheer heart attack.

Kuriosa: På albumet står det "no synthezeirs" då många lyssnare tydligen trott detta på grund av ljudbilden!

David Coverdale's White snake

Det här är första soloskivan av mr. Coverdale. Lätt att misstolka att det är Whitesnakes debut, men så är alltså inte fallet. Plattan släpptes 1977 och är mest att likna bluesrock framför hårdrock. På A-sidan finner vi svängiga låtarna Lady, Blindman (som även spelades in på nytt på albumet Ready and willin) och rockiga Whitesnake samt mindre bra låten Goldies place.

B-sidan inleds med Time on My side, en bluesig låt i förväntat tempo. Sedan kommer balladen Peace lovin' man, med tillhörande kvinnlig kör, lite för mesig för min smak ska sägas. Nästa spår, Sunny days och Jole in the sky fortsätter i ungefär samma anda men utan körerna. Avslutande Celebration är en riktig bluesrökare och en smart avslutning på plattan. Synd att inte alla låtar har samma stuk som sista låten.Lite kul att vid varje personnamn står det instrument och dryck. Coverdale kör scotch n' coke och Roger Glover iced Tea!

Grand funk - Phoenix

Visst är det väl härligt att upptäcka gammal 70-talsmusik som man missat och som är helt galet bra! Just så var min känsla när jag lade denna platta på svarven. Grymt coolt omslag, alltid trevligt med gatefold skall tilläggas. Det här är gruppens sjätte album och släpptes 1972. Plattan inleds med instrumentala Flight of the Phoenix och den härliga 70-tals känslan infinner sig genast. Vi bjuds både på orgel och klarinett liksom piano. Andra extra bra låtar är Someone, Rain keeps fallin och singeln Rock n roll soul.

Whitedsnake - Forevermore

Jag var hos lokala skivhandlaren igår för att sig mig lite om i hyllor och backar. Hade ställt in siktet på Whitesnakes senaste album, och så blev ju som synes även resultatet av besöket. Var dock en stund velig i vilken utgåva jag skulle ha. Å ena sidan en cd i digipack med bonuslåtar och dvd med making of...å andra sidan en dubbelvinyl i gatefold utan lull lull. Valet föll till slut på vinylen. Lite trist att missa extralåtar, men så är det ju för det mesta. Finns ju även en box med vinylen, cd, dvd, poster och lithografi, men hur många är så die hard att de pyntar nästan 900 spänn för detta. Utöver att det är gatefold på den inhandlade vinylen är det värt att nämna att innerpåsarna är vita, vilket ses som väldigt torftigt och tråkigt, dock är labeln på ena sidan av skivan snygga, en med loggan och den andra med herr Coverdale.

Musiken då? Öppningsspåret Steal your heart away är en stark rocklåt ala klassisk 80-tals Whitesnake. All out of luck är ungefär lika rockig och det här låter riktigt bra. Tredje spåret, love Will set you free drar ned både tempot och betyget en aning, tyvärr. Easier said than done drar ned ovanstående parametrar ytterligare och jag blir orolig för vad som komma skall som spår fem. Tell me how drar tillbaka till det mer rockiga soundet och herrejösses vilket gitarrsolo vi får lyssna till. I need you (Shine a light) är väl vad jag vill kalla en midtempo-låt. One of these days för oss åter till balladhörnan. Love and treat me right leder oss åter till lite rockigare sound. Loven and treat me right är väl typ midtempolåt, helt okej. Sen blir det lite giftigare i och med Dogs in the street (en av det bättre och tyngre låtarna på albumet). Fare thee well och Whipping boy blues håller godkänd klass och avslutande My evil ways och titelspåret hör även de till de bättre bitarna på albumet. Overall ett klart godkänt album, men ingen direkt låt med hitpotential. Kan tänkas att albumet växer med fler lyssningar.