Not Fragile

Tredje albumet från kanadickerna Bachman-Turner overdrive, släpptes 1974. Av en slump har jag upptäckt denna grupp, och är mycket nöjd över detta. Jösses, vad de spelar sina instrument väl. Gosse, lär dig det och du kommer gå långt. Bandet är väl inte direkt famösa på grund av sina vackra skivomslag, men döm inte bandet för det. Här hittar vi riktiga klassiker som You ain´t seen nothing yet, Roll on down the highway och andra sköna bitar. Riktigt bra 70-tals rock. Införskaffa på nästa loppisrunda. Du blir inte besviken....

Omen: Warning of danger

Ett riktigt traditionellt heavy metal-band: Omen presenterar här sin andra skiva. Warning of danger, som släpptes 1985. Gruppen är från Amerikat, men låter väldigt mycket New wave of British heavy metal. Iron Maiden influenserna är mååånga. De gör det dock väldigt bra. Det är tamej tusan inte en dålig låt på plattan. Mycket bra äro balladinledande Don´t fear the night, Ruby eyes, Termination, Red horizon och titelspåret. You name it. Gillar du heavy metal, samlar på vinyl. Ja, du ska denna stå in din hylla. Håll med om att omslaget osar tuff hårdrock, en så där bild som brukar vara i böcker som "Hasch, himmel och helvete" då man ska visa att hårdrock är farligt, då är det bra med bilder av ormar och döskallar, huga Siewert!

Ur högen: Y&T - Down for count

Senaste tiden har det blivit en hel del inköp på vinyl, och hyllan för skivor jag köpt och inte hunnit lyssna igenom blir aldrig tom. När jag betat av ett gäng fylls hyllan ständigt på. Jobbigt (not). Hur eller hur har den platta stått på denna hylla ett tag, främst tror jag det beror på att jag inte förväntar mig så mycket av den och jag har väl dömt den mycket på grund av dess mindre snygga omslag, men så var det dags att lägga den på tallriken. Måste säga till min förvåning att det här är riktigt bra. Välspelat och allsångsvänligt alá Poison, White Lion och Van Halen. Här finner vi fantastiska låtar som inledande In the name of rock, Face like an angel, hitten Summertime girls (som spelas flitigt i TV-serien Baywatch!!), och Loggins and Mesinnaas Your mama don´t dance (som även Poison spelat in). Down for count är gruppens sjunde album och släpptes 1985. Vill du ha god sleazerock och ännu inte upptäckt Y&T kan jag verkligen rekommendera dem. Vanligtvis brukar man hitta deras plattor både lätt och billigt, så se till å ge dem en chans.

Sonisphere Festival 2010

Jädrar vad jag väntat på att denna konsertdag skall bli av. Från början trodde jag knappt det var sant. Vilken laguppställning! Heaven and hell, Iron Maiden, Mötley crue, Alice Cooper, Slayer, Anthrax och Iggy Pop. Det gick förvånansvärt enkelt att få tag i biljett, kanske berodde det på att AC/DC, Kiss och Sweden rock biljetterna släpptes i ungefär samma veva? Nåväl, som alla känner till lämnade ju tragiskt nog Ronnie James Dio jordelivet i maj pga magcancer. Självklart kunde ju då inte Heaven and hell komma. Så vad skulle nu bokas som ersättare? Förväntningarna var stora, men det visade sig sedemera inte komma någon ersättare utan man lade endast till Hammerfall, Imperial state electric och Warrior soul. Nån vecka innan konsertdag utannonserades spelschemat och första band ut skulle bli Warrior soul. I och med att jag åkte tåg upp till hufvudstaden för att möta upp Kalle planerade vi att nöja oss med att se Anthrax som första band. Därmed missade vi Warrior soul och Imperial.

Anthrax var som sagt det första vi såg och jädrar så bra de var. De bjöd på låtar från fornstora dagar såsom Caught in a mosh, Metal trashing mad, Madhouse, I am the law och Indians. Givetvis hyllas Ronnie James Dio och det spelas lite av Heaven and hell. Cool back-drop i form av omslaget från Among the living. Efter Anthrax bestämmer vi oss för att få i oss lite mat. Det blir ju bara bättre och bättre band som ska spela och då gäller det att inte vara hungrig. Vi beger oss till Mat och dryck. Bestämmer mig för en vegrock och en bärs, för det pyntar man endast 125 spänn. Hammerfall lirar medan jag försöker balansera en papptallrik käk och en bärs medan regnet så sakteliga faller mer och mer.

Hammerfall gillar jag verkligen, men inte ikväll. Tycker de är lite tråkiga och tjatar lite väl mycket om hur metal och true de är........De lirar dock några bra låtar som Dragon lies bleeding, Renegade, Let the hammerfall.

Vi beger oss därefter till andra scenen där Slayer skall dra igång. De öppnar med South of heaven och fortsätter med World painted blood från senaste albumet. Vi bjuds givetvis här oxå på riktigta klassiker som War ensemble, Dead skin mask, Mandatory suicide, Angel of death och så klart kanske bästa tyngre metallåten som gjorts: Raining blood. Roliga att se är två biffiga ryssar som hällt blod över skallen och som vill se ut som Kerry King. Slayer blir kvällens bästa akt. Djävulen så tight de spelar.

Nu öser regnet ordentligt över området och det börjar så sakteliga förvandlas till en lervälling på marken. Vi går och kollar in Iggy Pop, inget som lockar mig så där jättemycket, men kul att se en del av. Raw power och I wanna be your dog är en del jag känner igen. Mycket credd ska gubben ha när han bjuder upp publiken på scenen. Ca 15 pers får komma upp och dansa till Shake appeal.

Regnet öser än mer nu och vi måste söka skydd under ett ställe som säljer snacks. Där står vi och trycker till Alice Cooper drar igång. Han bjuder på en häftig show och klassiker som Schools out, I´m eighteen, No more Mr. Nice guy och Go to hell. Vi får även höra nyare låtar som Poison, Dirty diamonds och Vengeance is mine. Riktigt frän show där jag tror han blir dödad i mer eller mindre var enda låt. Han kör på med show och säger inte ett ord till publiken. Nu är vi så dyngsura att vi funderar på att bara se Mötley och stå över Maiden. Med andra ord ett jäkligt jobbigt beslut, men det var så blött och kallt.

Innan Mötley går vi och köper en dubbelespresso och en taco deluxetallrik, till den får man ta jalapenos själv och jag tänker att om jag käkar en massa sådana borde jag få upp kroppstemperaturen några grader. Sagt och gjort så fick jag i mig en hel del jalapenos och jag kände mig redo för Mötley. De öppnar med en av mina favvolåtar Kickstart my heart, och drar vidare med Wild side, Shout at the devil. Två spår från senaste plattan bjuder de på: Saints of LA och Motherfucker of the year. De avlutar med Dr. Feelgood och Girls, girls, girls. Tycker de bjuder på en helt okej show som förväntat. Vince har väl i mitt tycke inte varit i bästa form de senaste åren. Coolt ändå att äntligen ha sett dem live!

Innan Maiden ska gå på tänkte jag köpa en tröja som jag bestämt mig för. En baseball tröja, svart och vit med Dr. Feelgood trycket. Grymt snygg tyckte många andra oxå för den var slut när jag väl var framme. Surt! Lyckades dock få access till VIP-området lagom till Iron Maiden skulle gå på. Kändes riktigt skönt med tanke på hur mycket lera och regnvatten det var på området. Kalle lyckades med bedriften att tappa moblilen i sörjan. Tur nog funkar den rätt okej nu. Väl på VIP-området gick så Maiden på till tonerna av The wicker man. Merparten av setlisten består av låtar från 00-talet och det är riktigt kul att åter höra dessa live efter att de ju kört mest klassiker live senaste vändorna. Dance of death, Reincarnation of Benjamin Breeg och These colours don´t run utgör en grym proggig stund med Maiden. Blood Brothers tillägnas Ronnie James Dio. Det märks att Maiden trivs riktigt bra i Sverige. De är på kalashumör och såklart gör de en jädrigt bra spelning. Maiden spelar helt klart i en division för sig. Fear of the dark är kanon ikväll och så även klassikerna Iron Maiden, The number of the beast, Hallowed be thy name och Running free. Vi bjuds på en låt, El dorado, från kommande plattan Final frontier.

Skönt nog regnar det inget under Maidens konsert, men ganska omgående efter Running free öppnar sig himlen och en skyfall jag tidigare inte upplevt göra alla plaskvåta och därtill kommer det "polska ovädret" med mängder av blixtar. Snabbt in i en taxi och mot Hornstull och värmen.

Sammanfattningsvis en extremt blöt kväll (dock ej orsakad av alkoholhaltiga drycker) och mängder med bra band som alla gjorde bra spelningar. Kanon!

Phantom Blues debut

På semestern blev det en del besök på loppisar, främst för att jaga vinyl såklart. På Gotland fanns en hel del och det här är ett av inköpen. Phantom Blues debut från 1989 i nästintill nyskick. Fick betala 10 kr, så jag är mer än nöjd. Phantom blue bildades redan 87 i Hollywood av Michelle Meldrum och Nicole Couch. Plattan är släppt på Roadrunner record

s och ingen mindre än Marty Friedman (Megadeth) är medproducent. Tjejerna spelar riktigt tekniskt och är grymt duktiga flertalet låtar är faktiskt relativt tunga. Lite oväntat. Riktig kanonplatta. Största hitten är dock inte helt oväntat en powerballad, Why call it love.

1995 gifter sig Michelle Meldrum med John Norum (Europe) och startar sedan bandet Meldrum (dock ej med Norum). De släpper två plattor och några fler med Michelle medverkandes blir det tyvärr inte då hon tragiskt dock av en hjärnblödning 2008, endast 39 år gammal.

Angel på Casablanca

Satt och letade vinyler på nätet och rätt vad det var hittade jag denna av en slump. Det jag lade märke till var givetvis Casablanca etiketten. Gruppen heter som synes Angel och plattan On earth as it is in heaven. Den är inspelad 1977 och av omslaget att döma chansade jag på att det skulle vara schysst glamrock. Så ikväll var det dags att lägga den på skivtallriken och genomlyssnas. Detta är gruppens tredje platta och är producerad av ingen mindre än Eddie Kramer (Kiss). Visst finns det även fler kopplingar till Kiss, det var nämligen Gene Simmons som såg ett nattklubbsgig med dem och fick dem signade till Casablanca records. Så det här visar sig vara riktigt bra mainstream rock n´ roll på hög nivå. Nämnvärda låttitlar äro Cast the first stone, Can you feel it och White lightning. Keyboardisten Greg Giuffria är, just det han som bildade bandet Giuffria.