Skogsröjet 2009

Så var det dags då, mitt första besök på Skogsröjet i Rejmyre. En endagsfestival med tre scener och i år ett riktigt bra startfält i mitt tycke. Det som lockade mig mest var givetvis huvudbandet Saxon! Jag anlände till området vid 17:30-tiden. Jag hade föreställt mig att det skulle ligga en bit in i skogen, men det var mer en kort promenad genom ett villaområde till en skogsdunge. Program var upptryckta och festivalarmband proffsigt framtagna i tyg med metalclips. Inget plast här inte som kan gå sönder (nåt för de stora festivalerna att ta tillbaka). Vägen gick förbi bandens loger (som var i en skola), för att sedan leda in oss på festivalområdet. Området hade tre scener stort barområde och några matställen (med samma mat). Började med att se det som återstod av Bullets spelning. Tycker de imponerade starkt då jag inte sett dem tidigare. Riktigt hård och bra metal, givetvis i stil med AC/DC, Accept och Judas Priest. Schysst scendekor med loggan skriven med lampor. Blev så tagen av bandet att jag efter spelningen gick och tjackade deras två album på vinyl (kommer inlägg om de i framtiden). Summering Bullet långt bättre än jag väntat mig, kanonbra liveshow och jag förstår att de måste ha varit bra uppvärmare till AC/DC på Ullevi tidigare i år. Gick sen vidare till ett band jag inte heller hört tidigare. Forne Hellacoptersmedlemen Strängens band Dundertåget. Bandet har funnits sen 04 under namnet Thunder express. 2009 släppte de sin svenska skiva Skaffa ny frisyr. Ösig 70-tals rock n´roll på svenska. Många bra låtar som titelspåret, Delad vårdnad (ska du ha spö) och vinylbonuslåten Låt mig va. Efter det blev det lite käk, viltskav med pomme. Riktigt gott, men 100 spänn, verkligen överpris. Polaren ville ha vegetarisk kebab och fick ett pitabröd med tinade Findusgrönsaker (!). Tur man äter kött:) 50 spänn för en Sofiero i plastglas är väl oxå i översta prisklassen, men det får väl gå.Gick sen och spanade lite på Melody Club, helt okej, bra scennärvaro av framförallt sångaren. Några bra låtar jag kommer ihåg är The only ones, Fever och Palace Station.

Kollade sen på Hardcore Superstar. Efter strul med strömavbrott kom de så småningom igång. Riktigt bra framträdande, med hits som Dreaming in a casket och Beg for it.

Tycker sångaren för övrigt påminner en del om Jizzy Pearl från Love/Hate. Nån som håller med? Spanade lite på John Ossi som jag inte heller hört tidigare, vilka jag också uppskattade. Lite schysst stompig rock helt enkelt. Kollade in några låtar av Crucified Barbara men tyckte inte de var så värst bra som många verkar tycka. Musiken är väl helt okej, men när sen sången ska till känns det helt enkelt för mesigt till den tyngd de har i musiken.Så till dagens höjdpunkt. SAXON. Under soundcheck upptäcker jag att ljudet kommer vara enormt högt och jag minns när jag såg Saxon på Kulturkammaren i Norrköping 1996 (då tjöt det i öronen en vecka efter spelningen) så snabbt skickar jag iväg polaren att skaffa öronproppar. Efter närapå en timmes försening pga ljudstrul kliver de äntligen på scenen. Saxon ångar på för fullt och varvar gamla hits med nya låtar. Visst är det de gamla låtarna som får publiken att tända till i 747 strangers in the night, Strong arm of the law, Crusader och så vidare, men jag måste ändå säga att jag tycker mycket om de nya låtarna oxå. Witchfinder general, Let me feel your power och Battalions of steel. Delar av Bullet och Dundertåget körar på Wheels of steel. Det går riktigt att se hur de lyser i ögonen på killarna när de får stå på scenen med sina idoler. Tycker verkligen att man kan räkna med Saxon idag, de levererar verkligen riktig Heavy Metal på hög nivå. Avslutar gör de med klassikerna Denim and leather och Princess of the night. Summa sumarum en riktigt bra liten festival som lyckats få med riktigt bra line-up, givetvis med tanke på Saxon. Nästa år är det femårs-jubelium och enligt en bekant som arbetade med festivalen kommer det bli en tvådagars-festival nästa år. Vi får väl se. Själv hoppas jag WASP kommer headlina.

Open up and say...............POISON!!!

Ropade in andra plattan, Open up and say...ahh! av sleazerockarna Poison på Tradera häromveckan. Självklart hade jag både vinyl och cd sedan tidigare, men inte med det ocensurerade omslaget. Vinnande bud var 2 kronor! Plattan släpptes 1988, och blev en megasuccé världen över. Fyra singlar släpptes från albumet, Nothin´ but a good time, Fallen angel, Your mama don´t dance och Everyrose has its thorn. Omslaget censurerades tydligen då kyrkan och olika föräldragrupper (givetvis i USA) tyckte det var för obscent?! Nåväl, när cdn gavs ut i remastrad utgåva 2006 var det i alla fall med originalomslaget.

Första singeln är Nothing but a good time, videon handlar om en diskare som jobbar på restaurang och som hellre lyssnar på Rock n´ roll all nite (Kisscover framförd av Poison) än diskar. Paul Stanley, by the way, var först tilltänkt att producera plattan, men så blev det sedemera inte av olika anledningar. Fallen angel är andra singeln, handlar om en tjej från landet som drar till Los Angeles för att bli skådespelerska.

Texterna behandlar så väl sex, party och rock n´ roll som brusten kärlek. Varje låt på skivan är topplåtar och albumet placerar sig gott och väl på en topp 15 lista över sleazealbum all time. Poison har ofta fått utstå mycket kritik för att de är posörer, och visst lägger de mycket tid på tex. sin frisyr (kolla tex omslaget till Look what the cat dragged in), men shit vilka partyplattor de levererar...

Ny sleaze i skivbacken

Lite ny sleazerock i skivbacken. Vi ser här tre stycken 12or med Skid Row och en fullängdare med Skin & Bones. I slutet av 80-talet hade jag satt Kiss något åt sidan och lyssnade främst på Guns n´ roses och Skid Row. Kommer ihåg en semester familjen gjorde i Dalarna (Orsa) då jag konstant lyssnade på Skid Rows debut. Och vilken debut sen! Samma sak gäller ju självklart Appetite for destruction. Givetvis var jag klok nog att befinna mig i Globen den 17:e augusti 1991 och såg de båda banden. Vilken konsert!!

Nu till vaxen. Vi börjar med 18 and life, gruppens andra singel och gruppens mest kända låt. Den innehåller allt man kan förvänta sig av en powerballad, lugnt inledande tempo som stegrar sig likt en japansk risbrännare. Texten är briljant och handlar om den vilda Rickys leverne. (storyn bygger på en verklig händelse om Ricky som döms till livstid efter att ha skjutit sin polare med en pistol han trodde var oladdad). Videon till låten är även den grym...På b-sidan finner vi lite ösigare Midnight tornado och Here I am (inspelad live). Tredje singeln från debuten blev I remember you, även detta en powerballad. På b-sidan finner vi Makin´ a mess och Big guns (liveversion). In a darkened room kommer från bandets andra album Slave to the grind. Även detta är en powerballad (givetvis). B-sidan bjuder på en outgiven låt, Beggars day, och en cover av Kiss, C´mon and love me som framförs med riktig värdighet. Debutplattan Not a pretty sight av glamrockarna Skin & Bones är producerad av Duran Duran-räven Andy Taylor. Plattan innhåller hits som Cover me with roses och Out with the boys. Tuff framsida med snygga boots med självklara straps (hade faktiskt själv att par sådana i slutet av 80-talet. Svarta, spetsiga med straps inklusive kedjor och hästsporrar. Rockigt värre)! Loggan däremot är väl lite väl amatörmässigt gjord. Lite småkul att de tackar Sebastian Bach och Skid Row för att de står bredvid varandra i skivhyllorna (och ja, jag har kollat om det blev så även i min hylla och det blev så).

Skin and bones - baksidan av albumomslaget.

Nya heta wax

En ny liten bunt smög sig in i min skivhylla häromdagen.

Vi finner här en samlings skiva med Black Sabbath "The collectors series. The Collection". En dubbelvinyl med många självklara hits och några udda låtval. Den släpptes 1985. 1978 släppte Judas Priest Killing machine (i USA under namnet Hell bent for leather). Innehåller klassiker som Delivering the gods, Hell bent for leather, den lite lugnare Before the dawn, och den poppiga Take on the world. En riktig höjdarplatta med andra ord. 1982 kom Whitesnakes platta Saints and sinners med en av deras största hits Here I go again. Innehåller även Crying in the rain. Coverdale i toppform plattan igenom. Gary Moores första soloalbum släpptes 1979 och bär titeln Back on the streets. Phil Lynnott spelar på fyra låtar. Parisenne walkways och titelspåret är väl de som sticker ut mest på denna skiva. Vi drar upp tempot lite, 1991 släppte power/speedmetalbandet Helloween en samlingsplatta vid namn The best, the rest, the rare. Denna utgåva innehåller även en bonus 12:a med Halloween (13 minutersversionen och Keeper of the seven keys.

The KINGS of metal

Kings of metal var den första skivan av Manowar jag fastnade för på riktigt, och den kom 1988. Det är bandets sjätte studioalbum och är det sista med Ross The Boss på gitarr. Kommer ihåg att jag först lånade den av en polare och spelade av den till ett kassettband.

Efter att faktiskt att saknat denna platta på vinyl, hittade jag den äntligen med tillhörande bonusposter som smakfullt nog inte har Manowars logotyp eller albumtitel (ramvarning).

Albumet inleds med en rivstart, Wheels of fire, och det är också plattans snabbaste låt, riktig powermetal! Nästa spår är titelspåret och innehåller det tuffa budskapet Other bands play Manowar kill. Sedan bromsar vi in lite med låten Heart of steel, inleds med lite pianospelande och där vi verkligen får höra hur bra Eric Adams röst faktiskt är. Sting of The Bumblebee är en instrumental historia som visar vad Joey DeMaio går för (bara Manowar, bara Manowar gör en sådan låt). The Crown and the ring är även den lite lugnare och har en mäktig kör bakom sig. Kingdome Come är en schysst mellantempolåt. Sen kommer min favoritlåt på plattan (och med Manowar överhuvudtaget) Hail and kill. Efter en lite lugn öppning brakar det loss rejält och hejaklacksrefrängen är oslagbar! The warriors prayer är en liten saga där morfar berättar för sitt barnbarn om de fyra metalkrigarna och fungerar som ett intro till sista låten Blood of the kings som är en grym avslutning på en av hårdrockens bästa plattor all time. Death to false metal, all hail Manowar!

5 kg Britpop. Super Deluxe edition

Idag hämtades ett riktigt tungt paket, 5 kilo, från Ginza med endast en enstaka skivtitel i, nämligen Oasis album Dig out your soul. Denna extremt limiterade utgåva innehåller 4 vinyler, 2 cd, 24-sidig bok samt 1 dvd. Allt förpackat i en mycket snygg box.Här synes boxen och hela paketet med dess innehåll.4 stycken 180 grams vinyler. Studioalbumet och extra tracks.En 24-sidig hårdinbunden bok i LP-format innehållandes exklusiv artwork för boxen.Albumet på 1 cd, extra tracks på 1 cd samt 1 dvd innehållandes The making of Dig out your soul, The making of The shock of the lightning video samt videon. Dessutom innehåller boxen möjligtheten till att ladda ned albumet digitalt.

Kommande chockrock. Hem och skola varnar...

Shit, det här är för bra för att vara sant. Hade väl egentligen inte tänkt att posta nyheter i bloggen, men det här är sååå stort för mig i skrivande stund att det måste publiceras.

Chockrockarna WASP släpper nytt album den 12:e oktober, och jag har missat det helt fram tills idag. Dessutom släpps ju Kiss nya platta, Sonic Boom, 6:e oktober. Snacka om en härlig höst!

Låt oss hoppas att båda albumen släpps på dubbelvinyl i gatefold-utförande :)

Låttitlar på WASP-albumet:

01. Crazy

02. Live To Die Another Day

03. Babylon's Burning

04. Burn

05. Into The Fire

06. Thunder Red

07. Seas Of Fire
08. Godless Run

09. Promised Land

edit: 090817. Wasp skivan är förbokad, i gatefold-utförande picture disc. Kiss har nu officiellt bekräftat albumtiteln och omslag synes här: http://kissonline.com/stream/article/display/id/18373

Skivan släpps alltså även exklusivt via Walmart med en bonuscd (samlingscdn från Japan med nyinspelningar av gamla låtar) och en livedvd (Buenos Aires 2009) en 24-sidig booklet allt förpackat i en digipack.

Triss i thrash: Anthrax. Slynivnikufesin!!

Ett brunt paket hämtades från Posten och i detta låg bland annat tre vinyler med mosharna Anthrax. Spreading the disease (85), Among the living (87) och epn Penikufesin (89).

De här albumen är i mitt tycke från den period Anthrax fortfarande var värda att tillhöra The big four of thrash (Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax). Spreading the disease är gruppens andra vax. Vokalisten Neil Turbin har lämnat bandet och ny man bakom micken är Joey Belladonna. Det här albumet innebar gruppens genombrott och de skriver kontrakt med Island records. Innehåller den klassiska låten Madhouse (cool video, sök upp den på youtube). Andra bra låtar som sticker ut på albumet är AIR och Lone Justice. Tredje albumet, Among the living, innebär gruppens kommersiella genombrott och den säljer faktiskt guld. Skivan tillägnas bortgångne Cliff Burton. Många örhängen och klassiska Anthraxlåtar som I am the law (Judge Dredd), Indians och Caught in a mosh återfinns på denna fantastiska platta, som är producerad av Eddie Kramer som ju producerade mycket åt Kiss på 70-talet. Ep:n Penikufesin (Nise fukin ep) innehåller hits som Antisocial, Now it´s dark och Kiss-covern Parasite. Mosh it up!

Veckans skörd.

Några nya vax har landat i min hylla. Saxons The innersanctum från 2007. Saxon låter mycket bra numer (dvs från 2004 års platta Lionheart) då man hittat tillbaka till det riktiga metalsoundet. Imponerande! Vinylutgåvan som sådan är väl inget speciellt, endast innersleeve med texter. Tycker att man skulle kunna bjuda på ett gatefoldomslag åtminstone. Nåväl, en finare utgåva är istället doommetallarna Candlemass nya skiva Death Magic Doom. Gatefoldutförande, dubbelvinyl dessutom med en extra 7-tums singel (2009 års version av Lucifer rising och epverskionen på White God. Kalas! Enligt bandets officella hemsida skall upplagan vara begränsad till 1000 exemplar. Jag har dock nr 1664 (?) Kan det vara så att man börjar räkna på 1000??? För recension av plattan, se mitt tidigare inlägg om cd+dvd-utgåvan: http://spinningblack.blogspot.com/2009/04/death-magic-doom.html.

Smashing Pumpkins andra album, från 1993, syns är i dubbelvinyl med gatefold-utförande. I mitt tycke den bästa Pumpkinsplattan, med hittar som Cherub rock, Today och Disarm. Givetvis tätt följt att Mellon collie and the infinite sadness. Till sist har vi Metallicas album S&M. Plattan de spelade in tillsammans med San Fransiscos symfoni orkester. Trippelvinyl i gatefoldutförande. Grymt ljud höres på denna mäktiga platta.

Lite begagnat har det oxå blivit. Har äntligen lagt vantarna på gitarrhjälten Yngwie Malmsteens album Fire & Ice från 1992. Riktigt bra platta, i stil med Trilogy från 86. Säger bara örhänget Teaser. En till Yngwie, Collection, inget nämnvärt men kul att ha på vax. Till sist har vi Great Whites album Hooked från 1991. Innehåller bla spåret Call it rock n´ roll. Detta är det ocensurerade omslaget. Det drogs kort efter utgivningen in och gjordes om, då med kroken längre ned och det var bara tjejens huvud som syndes ovanför vattenytan.

Lemmy Kilmisters liv so far. White line fever!

Efter att jag hade läst några musikbiografier, Marilyn Manson - The long road out of hell, Mötley Crues - The dirt och Nikki Sixx - The heroin diaries tyckte jag det var dags att ta mig an Lemmy Kilmisters memoarer: White line fever. Jag hade läst om den att den skulle vara minst lika galen som The Dirt. Nu tycker jag väl inte själv att så är fallet. Jag tror The dirt är lite mer överdriven än vad Lemmys verk är. Han berättar verkligen hjärtligt hur mycket galenheter han hittat på under turnér och hur mycket han stoppat i sig av det ena och andra, men det uppfattas aldrig överdrivet (låt gå för att det är overkliga mängder sprit och syra mannen hällt i sig, men jag tror på det han skrivit). Vi får följa Lemmy från hans födelse, julafton 1945, och på hans resa genom olika band för att sedan bilda Motörhead. Det finns många fruktansvärt roliga berättelser som Lemmy bjuder på. Hur blandat annat en husvagn satts i brand och sjösätts i Finland, och när läkaren berättar för Lemmy att han kan inte ge blod då hans är så toxiskt att vanliga människor skulle dö av det och du skulle dö av rent blod! -En sak som jag kommer att komma ihåg från boken är faktiskt att Lemmy ger heder åt Dave Mustaine för sitt agerande då han bad om ursäkt på grund av att Megadeths manager betett sig som ett rövhål. Det kan verkligen inte vara ofta som denna rödhårige bittra man får credits av andra musiker. Jag kan varmt rekommendera denna biografi till de som är det minsta intresserade av musikbiografier. Gör dock inte misstaget jag gjorde; läste den svenska versionen. Det ska man aldrig göra i biografisammanhang. Det är dock lätt hänt när pockethyllorna nu är översvämmade med Lemmys nuna. Nästa biografi som skall påbörjas blir Axl Rose från Guns n´ roses (skriven av Mick Wall).